röd ångest

Våran handledare kallar det röd ångest, den ångesten som innebär att man måste få sin patient att känna sig trygg och lugn. I den röda ångesten sker ingen utveckling, det är låsning, det är blockad, det är att inte kunna tänka, huvudet är det som låser sig i den röda ångesten. Tillgången till personen försvinner i den röda ångesten, det är ingen idé att försöka göra någonting annat än att få personen trygg. Mina föräldrar ger mig röd ångest. Jag ringde min mamma idag, första gången på länge, sträckte ut en hand vilket jag har undvikit länge. Har man inget utsträckt kan inget bli avhugget. Håller man allt tillbaka kan inget tas ifrån en. Men jag sträckte ut min hand. Vi pratade, kort, stelt, inget särskilt. Sen berättar hon att pappa ska komma till min bror, min bror som bor i samma stad som jag. Han ska komma dit imorgon och vara där en natt. Det har varit bestämt sen länge säger mammma, jaha säger jag, men du har det bra annars säger mamma, mm säger jag det är bra, mm säger mamma, mm säger jag, jag måste nog gå och handla nu säger jag. Mm hejdå lilla gumman säger mamma, hälsa a säger hon, mm det ska jag säger jag, ha det så bra tror jag att jag säger, fast jag minns inte säkert. Jag gråter först, jag pratar med en vän först. Jag säger att han kommer hit, och han vill inte träffa mig, jag vet att det alltid varit såhär men hur kan han inte vilja träffa mig. Det hemska med det här säger jag, det är att jag vet att skulden alltid hamnar på mig. Att han inte vill träffa mig, inte anstränger sig, det är mitt fel inte i den objektiva verkligheten men i känslorna är det mitt fel. Så jag kan välja säger jag, antingen lägger jag skulden där direkt själv, eller så säger jag nåt till dom om min besvikelse och då kommer dom lägga skulden på mig. Det är så det alltid funkat. Sen har jag försökt att tänka ut vad som är rätt, vad som är lättast att göra, bäst för mig. Men jag kan inte tänka, jag har röd ångest, jag har ingen kontakt med mig själv. A kommer och frågar om jag vill prata men jag har röd ångest så jag vet inte. Jag har röd ångest, det är en låsning och en blockad, det är att inte kunna tänka, att inte vara i kontakt. Mina föräldrar har gjort det mot mig, igen, för tusende gången, det är mitt fel inte i det objektiva men i känslan och ingen kan få mig att känna mig trygg.