Och jag håller på med någonting, jag känner det i hela kroppen. Jag ser det i mitt ansikte som börjar få rynkor och som ganska ofta ser bestämt ut, som om att det vet någonting om världen. Jag känner det i mina ögon som inte särskilt ofta viker med blicken. Jag är arg ofta och det är vilsamt. Jag har känt mig så gränslös ett tag. Inte som i gränsöverskridande utan som i utan gränser, utan territorium, utan fast massa. Det är skönt att bli mer mig nu. Fårigt ansikte, mjuk mage, starka ben, ögon som inte viker. Hej världen.