Jag skriver bara när jag är ledsen.

Jag skriver bara när jag är ledsen men tänker att det kanske börjar bli dags att försiktigt, försiktigt så att jag inte skrämmer mig själv, börja byta spår. Så jag prövar lite nu. Ok? För i fredags kom jag hem, full efter en tråkig fest som borde ha vart rolig. Jag kom hem och satte mig på den här stolen, där som jag sitter nu. Och så fick jag den här tanken, det här suget i magen och den där klumpen i halsen och utan att tänka mig för tittade jag bort mot min säng och föreställde mig en kropp som låg där och sov. Någon annans kropp. Sen grät jag. För jag har börjat slutat se par på stan som olyckligast i hela världen och till och med tänkt att det kanske kanske skulle kunna vara jag och kanske kanske skulle det göra mig lyckligare. Och det här kanske inte låter som ett sätt att byta spår men ni förstår att det är det. För i mig, långt inuti har jag låst en person som är trött på att vara ensam, som inte vill vara ensam och så jähävla stark jämt. Och när hon börjar glämta på den där dörren så vet jag att det är en förändring på gång.