Hopplösheten

Jag springer på exet, eller snarare, jag tittar efter honom, ser honom i mataffären där vi brukade handla och väntar utanför. Han är där med en vän, jag säger att jag vill prata med honom, han säger hejdå till henne. Så börjar vi promenera.
Vi är tysta, jag säger att jag hade flera saker jag tänkt säga men att jag just nu inte vet varför jag ska säga dom. Han frågar vilka de sakerna var.
"- Att jag inte vill att du ska få förstöra det fina, att jag inte vill att du ska tro att jag är oärlig, eller att det är lätt för mig"
Han säger att han ju såg det han såg ( mig och H, som möttes). Han frågar, fast han inte vet om han borde, om vi är ihop. Jag vet inte säger jag, jag vet inte och jag vill inte prata om det.
Sen går vi.
Jag säger igen att det är tusen saker jag velat prata med honom om men att det nu är tomt för jag vet inte varför jag skulle säga dom. Han säger ju att det inte spelar någon roll, han såg vad han såg och han blev sårad.
"-Men det är inte det jag menar, det handlar inte om mig och H, det jag velat prata om handlar om oss om varför allt blev fel, mig och H har jag ingenting att säga något om ( för det känns så otroligt obetydligt när jag går här med dig)."
"- Näe vi har väl egentligen redan pratat" säger han och jag tänker att jag har pratat, pratat och pratat och pratat, och att det är han som borde prata nu för jag vet inte vad han tänker vad han tycker och jag vet ingenting men jag kan inte säga det igen, inte ens det orkar jag säga igen.
"-Jag har haft några av mina bästa stunder med dig" säger han och så börjar han gråta, jag kramar honom säger att det har jag också haft, tro inte något annat, det har jag också haft säger jag.
Sen går vi.
Frågar om han vill hänga med hem och säger sedan i samma andetag att det vill han så klart inte, han säger nej det vill jag inte.
Jag följer honom hem.
Utanför hans dörr.
"- Jag har aldrig känt för någon annan så mycket som jag känt för dig" säger jag, han börjar gråta igen, jag gråter inte, han tittar på mig det gör ont i hans ögon och han vänder bort blicken, mumlar något.
"-Va?" frågar jag.
"-Det gör så ont" säger han.
"-Jag kommer alltid tycka att du är fantastisk" säger jag.
"-Du är fantastisk" säger han och gråter ännu mer, vi kramas.
Sen går han in, och jag tittar på honom när han går in.

VARFÖR GÖR DU INGENTING DIN JÄVLA IDIOT!?!?! FÖRSTÅR DU INTE ATT DU KAN FÅ MIG TILLBAKA BARA GENOM ATT PRATA MED MIG?!?!?! FÖRSTÅR DU INTE ATT ALLT JAG VILL ÄR ATT FÅ FÖRSTÅ UTAN ATT BEHÖVA BE OM DET?!?!?! VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ SVÅRT FÖR DIG, VARFÖR GÖR DU INGENTING?

...du gör ingenting...ingenting alls.