Och dom gör..

...som dom alltid har gjort, skuld och skuld blandad med en kärlek jag inte längre tror på. Jag går sönder i ilska, imte min skuld mer, jag skriker behåll den. Sen sover jag dåligt, sen gråter jag mer, sen säger A jag förstår inte varför du bryr dig. Och jag känner mig trasig inuti, trasig och ensam som jag inte gjort på många år, som jag inte gjort sen jag skrev här sist. Alltid ni, alltid ni. Varför gjorde ni mig inte helare än såhär.

Kära mamma och pappa

Det ni alltid gjort fel är att ni trott att det var upp till oss att bevisa vår kärlek till er och först då skulle ni älska oss. Sen gick det som det gick. Ingen älskar längre. Allt är måste och borde. Det är det som blir kvar när det inte finns någon villkorslös kärlek att falla mot när allt brister. För när allt brustit då har det varit tomt, då har ni tagit ett steg bakåt bort från den fallande så att endast stenhård insikt om er villkorade kärlek mött vårt fall. Nu är nästa insikt er att göra. Vi hade aldrig nån skyldighet mot er och er villkorade kärlek klarar vi oss utan. Andra fångar oss nu. Kliver fram, lägger sina kroppar som mjuka madrasser för att mildra vårt fall. Vi har valt dom istället.

Så var dom bara fyra..

Lilla mamma nu är vi bara fyra, mitt hjärta går sönder. Ditt mest älskade barn har nu helt vänt sig bort och jag känner din smärta som vore den min egen. Men lilla mamma vad ska vi göra när du inte lyssnar, vad ska vi göra när du vänder på allt det onda du känner och säger att det är vi som är onda. Att det är vi som vill dig illa. Men jag kan inte prata med dig för om jag visar mig sårbar och i behov, för om jag råkar såra dig så är jag djävulen själv. Det orkar jag inte mer. Lilla mamma, jag tror inte längre du ska orka bära din skuld, jag begär det inte längre. Jag begär artighet, respekt och spelat intresse. Lilla mamma jag önskar du slapp lida. Jag önskar att du när du dör ska komma till himlen för även om ditt bidrag är stort till den position du nu befinner dig i så vet jag att du på jorden är i helvetet. Jag går sönder lilla mamma när du går sönder. Vi är som två pussel nu, ditt är mer komplicerat och fullt av bitar i samma färg. Men vi kan inte blanda våra bitar, då kommer vi aldrig bli hela och mina bitar hör inte hemma hos dig, dom kan aldrig göra dig hel. Lilla mamma vi är bara fyra nu, snälla håll i oss hårt. Vi vill kunna vara snälla utan att bli änglar och arga och besvikna utan att bli satan. Framförallt vill vi att du ska slippa lite helvete snart. Lilla lilla mamma, lilla lilla mamma, lilla lilla mamma. Mina bitar är mina. Dina är grå. Jag hoppas du kommer till den himmel du tror finns, för ditt helvete är mitt. Lilla lilla mamma. Artighet, respekt spelat intresse. Allt annat är förbi. Håll i oss hårt. Vi är bara fyra.

Lilla mamma

Lilla mamma du måste sluta, då håller på att förlora oss allihop. Lilla mamma du har anklagat oss alla du måste placera skulden rätt. Lilla mamma vi behöver dig inte längre så vi kräver mer av dig än att du bara finns. Lilla mamma du har svikit oss en gång för mycket, småprat räcker ingenting till. Lilla mamma du måste se oss, hittills har vi alltid bara sett dig. Lilla mamma gjort är gjort men vi lever ännu, ta chansen så länge den finns. Lilla mamma ta tag i det här nu vi klarar oss utan men vi önskar ha dig. Lilla mamma du hade fem barn en gång.. Lilla mamma vi önskar knappt kalla dig mamma längre för en mamma borde inte tro det värsta om oss. Lilla mamma du borde älskat oss mer, och varit glad för det du fått. Lilla mamma titta hit, titta på oss nu, titta inte bort. Lilla mamma det är dags att placera skulden rätt nu, den är din. Lilla mamma om du tar den kan du få sitta i mitt knä en stund, jag kan trösta dig för jag vet att det är tungt. För lilla mamma jag har burit din skuld hela mitt liv.

röd ångest

Våran handledare kallar det röd ångest, den ångesten som innebär att man måste få sin patient att känna sig trygg och lugn. I den röda ångesten sker ingen utveckling, det är låsning, det är blockad, det är att inte kunna tänka, huvudet är det som låser sig i den röda ångesten. Tillgången till personen försvinner i den röda ångesten, det är ingen idé att försöka göra någonting annat än att få personen trygg. Mina föräldrar ger mig röd ångest. Jag ringde min mamma idag, första gången på länge, sträckte ut en hand vilket jag har undvikit länge. Har man inget utsträckt kan inget bli avhugget. Håller man allt tillbaka kan inget tas ifrån en. Men jag sträckte ut min hand. Vi pratade, kort, stelt, inget särskilt. Sen berättar hon att pappa ska komma till min bror, min bror som bor i samma stad som jag. Han ska komma dit imorgon och vara där en natt. Det har varit bestämt sen länge säger mammma, jaha säger jag, men du har det bra annars säger mamma, mm säger jag det är bra, mm säger mamma, mm säger jag, jag måste nog gå och handla nu säger jag. Mm hejdå lilla gumman säger mamma, hälsa a säger hon, mm det ska jag säger jag, ha det så bra tror jag att jag säger, fast jag minns inte säkert. Jag gråter först, jag pratar med en vän först. Jag säger att han kommer hit, och han vill inte träffa mig, jag vet att det alltid varit såhär men hur kan han inte vilja träffa mig. Det hemska med det här säger jag, det är att jag vet att skulden alltid hamnar på mig. Att han inte vill träffa mig, inte anstränger sig, det är mitt fel inte i den objektiva verkligheten men i känslorna är det mitt fel. Så jag kan välja säger jag, antingen lägger jag skulden där direkt själv, eller så säger jag nåt till dom om min besvikelse och då kommer dom lägga skulden på mig. Det är så det alltid funkat. Sen har jag försökt att tänka ut vad som är rätt, vad som är lättast att göra, bäst för mig. Men jag kan inte tänka, jag har röd ångest, jag har ingen kontakt med mig själv. A kommer och frågar om jag vill prata men jag har röd ångest så jag vet inte. Jag har röd ångest, det är en låsning och en blockad, det är att inte kunna tänka, att inte vara i kontakt. Mina föräldrar har gjort det mot mig, igen, för tusende gången, det är mitt fel inte i det objektiva men i känslan och ingen kan få mig att känna mig trygg.

Sista centimetern bara

Det är något med dig som inte når ända in till mig. Jag kan inte säga varför och vad. Det är liksom den sista centimetern kvar. Kanske kommer du ta dig an den om ett tag. Ibland är du nästan hela vägen någon millimeter bara. Jag är som lyckligast då. Utan centimetern av tvekan som ofta annars består. Men vad vet jag som knappt aldrig har haft någon så nära vad det är som saknas och hur vet jag att en annan centimeter inte försvinner om du tar dig an den sista. Min sista centimeter har bara inneburit olycka. Även för den som lyckats. Men det är något med dig som inte når riktigt fram. Kanske tar du bara tid på dig så att du kan ta dig an den sista biten varsamt. Jag vill gärna vänta på dig och se hur du ska göra för du är lätt topp två av viktigaste personer för mig. Alla andra centimeter du har färdats har inneburit lycka. Ingen annan får mig nämligen att känna mig så rätt när jag är mig själv. Och även fast du aldrig sagt att du älskar mig så känner jag att det är något med mig för dig. Men snälla ta den sista centimetern också. Jag väntar ganska länge till.

lång stor stark mörk sjukt jävla sexig.

Så den här killen som gör mig vek i benen, som är lång stor stark mörk och sjukt stört sexig, han vänder sig mot mig i fredags jag vänder mig mot honom. Han säger hej, jag säger hej. Han säger ska vi röka och jag säger ok men jag har inga cigg. Han bjuder. Vi sätter oss ute, han sitter lite för nära jag lutar mig bort från honom men det är en vägg där så jag kommer inte så långt bort. När vi rökt färdigt så reser jag mig vi går in. Jag går till mina vänner. Han till sina, som är nästan mina. Han kommer efter ett tag igen. Ska vi röka? Ok säger jag...samma visa. Stället stänger. Ska vi gå vidare säger han? Jag hör med mina kompisar. Dom måste också gå vidare jag tänker inte bryta några regler. Vi går vidare. Jag försöker gå bredvid mina vänner, han försöker gå bredvid mig. Vi går in på stället. Han försvinner. Jag blir lättad och ledsen. Jag går efter ett tag ett varv. Tittar efter honom. Han kramar någon. Klockan går. Stället stänger snart, om fem minuter. Där är han. Han kommer, ställer sig vid mig. Vi går ut jag får med en kompis. Vi pratar ideal och jag för något idiotiskt resonemang om att det är värre med utseendehetsen för män. Jag hade min storhetstid för flera år sedan och han måste fortsätta leva upp till den för män kan vara sexiga upp till 80 medan kvinnor endast till 25. Jag är 30. Han säger att jag är svår att bestämma ålder på, hade jag sagt 24 hade han trott mig. Ska vi gå och köpa cigg undrar han, jag säger ok. Vi går mot affären. Utanför säger jag hejdå, och säger fort att jag inte dömt honom så snabbt som jag brukar göra. Kort kram, lam och förvånad från hans sida. Jag åker hem. Lägger mig bredvid A. Det är fint. Idag har jag kommit två gånger till bilderna på honom på facebook.